Ett djurhem är inte en soptipp för djur!

Vi kommer i kontakt med mängder av ärenden vars natur inte alls ingick i den agenda vi en gång satte upp för vårt arbete.

Av de samtal och mail som kommer till Djurhemmet Tigerharen handlar 9 av 10 om privatpersoner som vill ha hjälp med att omplacera sina husdjur av olika skäl. Den tionde kontakten utgörs av personer som vill adoptera djur från oss eller stötta vårt arbete på annat sätt.

Skälen man anger som orsak till att ens husdjur ska omplaceras är många. Allergi, förändrad livssituation, arbetstider, en ny partner, byte av bostad, etc. Det är lätt att känna med djuren som kommer i kläm i alla dessa situationer och som många gånger hotas av avlivning. Friska, intet ont anande familjemedlemmar som plötsligt ska avlivas eller lämnas bort då dom inte längre passar in i husse eller mattes nya livsstil.

DSC_4802

Trots att viljan att hjälpa alla djur, för deras egna skull, måste vi rannsaka oss själva och våra motiv. Vad är det som gör att vi som ideell förening, med utsatta, vanvårdade djur i fokus, plötsligt ska lösa privatpersoners uppkomna problem eller ovilja. Varför ska vi ta vid där deras ansvar brister?

Vi startade och driver vår verksamhet för att hjälpa de djur som inte har någon människa i livet som kan gå i god för djurets intressen, välmående och omsorg. Djur som utsätts för vanvård, som är hemlösa och ägarlösa. Det finns inget statligt eller kommunalt skydd för dessa djur. Dom lider svårt och det är endast med hjälp av eldsjälar och ideella insatser som dom kan få en andra chans i livet.

Men alla dom här djuren, framför allt katter, som vi blir kontaktade om direkt från deras hussar eller mattar, dom har någon. Dom har en ägare som en gång tog ansvar för ett djur och för en livslång omsorg om den här individen. Vad är det som gör att vi som ideell organisation, som utgörs av engagerade privatpersoner, ska kunna uppbåda ett engagemang, avsätta tid för och hitta ett hem till någons katt, när dess egna människa inte ens kan göra det? Hur är det möjligt att man med sådan lätthet kan flytta över ansvar för sitt husdjur från sig själv till någon annan. Någon som redan har hela sin tillvaro fylld med hjälpsökande djur i jakt på räddning.

DSCF0529_liten

Jag ororar mig för att det finns två saker som gör att privatpersoner idag skaffar djur på en spontan och oigenomtänkt grund och som gör att man utan större betänklighet anser det moraliskt okej att utesluta sina djur ur familjen då de inte passar in längre:

1. Framväxten av fler eldsjälar som startar verksamheter för utsatta djur. I min hemstad har ett väldigt fint katthem kommit till. Min mor berättade för mig att hon hört flera personer som gått i tankar att skaffa katt och som slagit bort oron kring ansvaret man står inför med resonemanget: ”Kan vi inte ha kvar katten kan vi alltid lämna den till katthemmet”. Människor räknar plötsligt med att kattehem och djurhem är en kostnadsfri återvinningsstation för husdjur som man tröttnat på. Utan att ens behöva komma i kontakt med sina egna moraliska förpliktelser kan man lämna bort sitt djur när det inte passar längre. Problemet är även att katthem och djurhem drivs av människor med stora hjärtan och stark inlevelseförmåga i utsatta djurs öden. Genom att kunna se vad som händer med en katt som plötsligt inte längre står under någon människas omsorg, eller genom att försöka förhindra det förkastliga att friska djur avlivas tar man in även dessa djur under sina vingar, trots att de är någon annans ansvar.

2. Normaliseringen kring avlivning av friska djur på veterinärkliniker och djursjukhus. I samma anda som att katthem och djurhem ses som en utväg ur djurägandet har även samtalet till veterinären för att boka tid för avlivning blivit ett allt mer förekommande tillvägagångssätt. Det är få veterinärer som ställer krav på djurägare, som vägrar avliva friska djur, som vill veta skäl till avlivningen eller som på något sätt vågar sätta sig upp mot det beslut som djurägaren tagit. Respekten gentemot kunden är långt större än respekten mot det djur vars liv släcks med en enkel injektion. Hur smidig och klinisk avlivningen än är, hur bra och seriöst det än kan verka att den sker av en legitimerad veterinär, upphör den inte att vara moraliskt oförsvarlig.

DSC02644

Många som kontaktar oss gör det i tron att vi har erfarenhet, pondus och ett kontaktnät som gör det lättare för oss att hitta ett seriöst hem till deras djur. Och dessutom fortare än vad dom själva skulle lyckas med. Det är sant att vi besitter en stor erfarenhet, att vi ställer hårda krav på våra nya hem och följer upp alla omplaceringar vi gör. Men det finns ingenting som säger att en privatperson inte kan ställa samma höga krav på det nya hemmet, göra hembesök, skriva kontrakt och kräva en god fortsättning på sitt husdjurs liv. Om en person har en eller två katter de söker hem till går det självklart fortare för denna att hitta ett nytt hem till sitt djur, än om vi ska göra det som redan har mängder av behövande djur på vårt bord som vi söker hem till. Dom flesta av dem i ett mycket mer akut behov dessutom. Vi är ingen bank bestående av hem som står och väntar på djur att adoptera, så fort ett fint hem dyker upp har vi direkt flera djur som önskar flytta dit.

Det krävs ett rejält uppvaknande bland djurägare. Ett tillskott av ansvar, etik och eftertanke behöver tillföras den djurägarkultur som råder, där man med allt för stor lätthet både skaffar och gör sig av med sina husdjur.

22 kommentarer » Skriv en kommentar

  1. Linn, jag håller med dig till punkt och pricka! Äntligen någon som ställer sig emot all avel! Så länge det finns oönskade djur på vår planet så är det fullt möjligt att ge ett hem åt ett av dessa, och då är det moraliskt förkastligt att sätta fler liv till världen, anser i alla fall jag. Det är människans skyldighet att städa upp vad den har orsakat och inte låta det personliga intresset och de själviska preferenserna gå före det kollektiva ansvar som vi faktiskt har. Jag stöder er till 100 %!!

  2. Hej!
    Jag tycker i grunden att detta är en bra text, fast jag ser en lite annan vinkel på problemet. Jag försöker hitta nytt hem åt mina två katter. Förändrad familjesituation. Jag skulle enligt denna text vara en av de icke ansvarstagande personer som lägger över allt ansvar på någon annan. Jag hoppas att ni också inser att vi inte lever i en svart-vit värld, det finns gråzoner. Jag hamnar mitt i den gråa dimman och i synnerhet de två underbara katterna som förhoppningsvis får ett nytt hem att flytta till snart. När livet förändras, den psykiska hälsan med den, när allt ansvar för barn, djur och boende läggs på mina axlar. När man hamnat i samhällets utanförskap. Då lider jag, då lider mitt barn OCH då lider mina katter. Jag har inte ork att hitta en nytt hem åt dem. Jag har letat i ett halvår, så gott jag kunnat. Efter den förmåga och ork jag har. Katterna lider under tiden. Jag har kontaktat flera organisationer och fått svar som i er text. DITT ANSVAR. Lös det!
    Jag tror att jag får byta fokus, jag säker efter någon som kan hjälpa mig att hjälpa mina katter till ett bättre liv. Jag söker inte längre efter ett nytt hem åt Bella och Simba, jag söker efter någon som kan hjälpa mig att hjälpa dom
    Ville bara dela med mig av denna lilla tanke

  3. Mycket bra skrivet , det är dagens sanning .Har själv köpt 3 katter från katthem så vet hur andra kan behandla djuret innan det kommer till katthemmet

  4. Det var mycket bra skrivet,och det som är mest skrämmande är att det stämmer,jag driver ett litet omplaceringshem för marsvin och i mån av plats även kaniner och hamstrar,och många gånger får jag vara med om samma sak som det ni skriver om.
    MVH Stensätras Omplaceingshem/Katarina

  5. Detta är bra skrivet.Fortsätt göra till en ännu större publik. Kattidning eller ngn större dito med stort genomslag. Speciellt katter behöver få mkt större status än de har idag !

    • Det är fritt fram att använda våra texter under den här licensen. Så sprid gärna. Och tipsa jättegärna kattidningar och andra som kan vara intresserade av att publicera.

    • Det är från ett av våra gamla nyhetsbrev och har funnits på vår hemsida sen 2009. Det är jättekul att texten har spridit och återaktualiserats.

  6. Så bra skrivet! O tyvärr så sant! Önskar fler skulle tänka på ansvaret dom förbinder sej till när dom skaffat ett husdjur. Jag själv har 5 katter, 3 som jag köpt och 2 fd hemlösa. Mina barn och jag räknar dom som familjemedlemmar!
    Så hemsk att många inte tänker så.

  7. Riktigt bra skrivit! Det är fruktansvärt, med vilken lätthet folk ”omplacerar” (i bästa fall)djuren de en gång tagit ansvar för. Och hur ofta folk blir allergiska när valpen blir unghund. Och den oroliga katten som kissar utanför lådan- för jobbigt att lösa problemet, bara att boka tid för avlivning. Verkligen fruktansvärt.
    Jag har tidigare jobbat som veterinärassistent (och lade ner alla planer på en fortsatt karriär då jag aldrig skulle kunna medverka till avlivning av friska djur) och veterinären jag jobbade för svarade på min fråga (om hur hon kunde medverka till att avliva friska djur) med att om hon inte gjorde det var risken stor för att ägarna- eller bekanta till dem, själva skulle försöka avliva djuret (vilket kan bli mycket plågsamt) eller helt enkelt köra ut hunden/ katten i en skog långt bort och bara släppa det… Och det ligger ju tyvärr något i det.
    Ska sprida er text via facebook.
    Mvh
    Sanna

  8. Jag tycker detta var ett mycket bra brev eller upprop. Människor av idag tycks inte ha något ansvar för någonting idag. Jag tycker precis som ni att folk borde avkrävas större ansvarskänsla, att tvingas ta större eftertanke före, man skaffar djur. Djur är varelser med känslor och tankeförmåga precis som vi. Men dagens människor har förlorat kontakten med både djur och natur. De lever i en konstgjord plastbubbla inne i stora städer och har förlorat kontakten med verkligheten, och har inga insikter om vare djur eller miljö. Sorgligt. Försöker man tala om djuren som levande varelser med känslor och förmåga till sorg, tittar folk bara på en som man vore konstig. Dagens stora djurfabriker och avhumaniseringen av folks känslor inför djur är katastrofal. Jag önskar jag visste lösningen på problemet, men jag har ingen. Jag skriver för att jag tycker att fler borde vakna och tala om detta. Så fortsätt. Tala ännu högre. Skrik. Ni har rätt. MVH Helena

  9. Så bra skrivet…. Vi känner likadant, folk tror att vi är någon sorts station med förvaringsboxar, där man kan stoppa in sitt djur och så kommer någon annan och hämtar… eller så känner VI till det där perfekta hemmet på landet hos en snäll tant…….. Kan någon tala om för mig var det ligger?

  10. Det är med bedrövelse i hjärtat jag läser ovanstående och jag inser tyvärr hur rätt ni har. Hur man ska komma tillrätta med problemen är svårt att säga. Några förslag är följande:
    • Alla som ”föder” upp katter, dvs icke raskatter, bör ta skäligt betalt av köparen och samtidigt upprätta ett kontrakt där köparen förbinder sig att kastrera, vaccinera, id-märka och registrera katten inom låt oss säga 6 månader
    • Uppfödaren bör också ta reda på lite om köparen, så som hemmiljö, ev allergier etc.
    • Veterinärerna bör dels samarbeta med djurorganisationerna, dels vore det bra om de själva förde ett register över tänkbara värdfamiljer när de får in oönskade men friska djur för avlivning. Det räcker ju faktiskt att fråga folk som av en eller annan anledning uppsöker veterinär om de kan tänka sig att ta emot ett behövande djur i framtiden.
    • Rikstäckande kampanjer i media: TV, radion, tidningar, affischering etc. angående det faktiska ansvar en djurägare har och hur framtiden ter sig för ett övergivet djur.

    • Vi håller med dig i mycket, men är av åsikten att all avel bör upphöra. Även den av raskatter, då de lika mycket bidrar till att det finns fler katter än det finns hem till.

  11. Vårt djurhem inser också att vi ibland blir utnyttjade av ägare som inte vill ta ansvar för sitt husdjur och respekterar ert beslut men vi tar emot djur från hem i mån av plats. I de fall det är möjligt försöker vi finna ett nytt hem innan vi måste ta hand om djuret. Här är några skäl varför vi tar emot djur från hem:
    ¤ Många djur är i akut behov av ett nytt hem pga att matte/husse är svårt sjuk eller inte får ta med djuret till äldrevården/vårdboendet och kanske inte har släktingar. Det är många ensamma äldre och sjuka vars enda sällskap är ett djur och vi tycker de skall ha möjlighet att ha det sällskapet.
    ¤ I Värmland går många nu arbetslösa och söker jobb i Norge eller söker temporära jobb med långpendling utan fast boende som konsekvens. Oftast får de jobb genom bemanningsföretag med kort varsel och får inte ta med sitt husdjur.
    ¤ De djur vi utadopterar skall enl kontrakt komma tillbaka om nya hemmet av något skäl inte längre kan ta hand om djuret. Om hemmet på egen hand har hittat ett nytt hem skall vi först godkänna det. Det är få djur det handlar om men oftast är skälet då ändrade arbetsförhållanden, arbetslöshet, flytt utomlands, sjukdom eller att matte/husse skall flytta till äldrevård. Vi anser att även äldre skall kunna ha möjlighet att ha husdjur och vi ger då äldre människor en trygghet att veta att deras älskade djur tas omhand. Ofta försöker vi då matcha lite äldre djur om en äldre person kommer till oss och vill adoptera ett djur.
    ¤ Djur från hem går ofta att adoptera ut mycket snabbt (ofta inom-2 veckor) och kräver få eller inga medicinska åtgärder från vår sida. Vår adoptionsavgift (950kr) blir då något som betalar för de vanskötta och sjuka djurskyddsfallsdjur eller hemlösa djur som ofta blir en stor ekonomisk belastning. De är egentligen de enda djur som ger någon inkomst.

    • Det finns självklart undantag där en katt som har ett hem inte kan bli hjälpt av sin människa. Men de är få av alla de som kontaktar oss som är inom den kategorin. I vårt fall är det svårt att hitta hem till de katter vi redan har, och vi kan sällan omplacera någon inom bara några veckor. Men finns den möjligheten, och det inte innebär att säga nej till en hemlös katt för att ta in en av de som finns i ett hem, kan det ju vara aktuellt att göra det. Men jag tror även att det finns en poäng med att sätta en gräns för att förändra attityder.

  12. Klockrent!!!!! Borde vara krav på kattägare att man ska kastrera,vaccinera sina djur, många tror att det bara är att skaffa en katt, man struntar i att de förökar sig..

  13. Håller med!
    Mycket väl formulerat, dessvärre verkar det som om ”slit å släng” beteendet även inkluderar människors djur :(
    Rent bedrövligt och sorgligt!
    Tänk om- tänk rätt djurägare!
    Låt de ideella krafterna verka för de värst utsatta djuren i första hand, de som inte har någon, de som inte hörs, de som inte räknas eller knappt värderas överhuvudtaget.
    Annars är risken stor att föreningarna i värsta fall dukar under :(

Kommentera

Obligatoriska fält är markerade med en * .